Discussion
Loading...

#Tag

Log in
  • About
  • Code of conduct
  • Privacy
  • Users
  • Instances
  • About Bonfire
Carl Heath
Carl Heath
@blog@carlheath.se  ·  activity timestamp last week

Den kalla hybridkrigföringen

Det är minus femton grader i Kyiv. Du vaknar tidigt, inte av väckarklockan utan av kylan. Ingen el. Ingen värme. Utanför fönstret ligger staden nästan helt mörk. Så börjar Liubov Tsybulska sin berättelse. Tsybulska är en av Ukrainas ledande experter på kognitiv krigföring och talade på länk till RISE innovationsverkstad i Göteborg den 21 januari, där centrala aktörer inom Sveriges totalförsvar hade samlats. För många blev hennes vittnesmål om livet under hybridkrig det starkaste momentet under dagen. Efter evenemanget har deltagare hört av sig och velat dela hennes ord vidare. Jag frågade Liubov om jag fick göra det, och hon tackade ja. Nedan följer hennes tal i sin helhet. Hon talar inte om abstrakta hot. Hon talar om en verklighet som redan är här. Lyssna gärna, eller läs hennes anförande som text här nedan. Dela sedan gärna denna berättelse, så att fler får möjlighet att ta del av en direkt berättelse om vad som är verkligheten idag för miljontals människor i ett land i Europa.

https://youtu.be/eOkVSZK3y_4?si=ly2C2AdOdkys0nZF

Thank you an invite and an opportunity to speak on behalf of Ukrainians.
Let me start with a moment from our reality these days, because it captures more about this war than any definition ever could.

It is unusually cold winter. The temperature outside is -15. You wake up early, not because of an alarm clock, but because your apartment is cold. There is no light. No heating. Often no water. Your phone still works, but only because you charged it the night before, not knowing whether electricity would still be there in the morning. When you look outside, your city — a city that used to be full of light and movement — is almost completely dark.

This is not a scenario exercise. This is not a future risk. This is what life in Ukraine looks like right now.

And I begin here not to dramatize, but because this is where cognitive warfare becomes tangible. We often describe cognitive war as something abstract – as influence, manipulation, narratives, information flows – but in reality it is deeply physical. It lives in exhausted bodies, in families trying to keep children warm, in people making decisions under pressure and fear.

When Russian missiles and drones destroy energy systems, heating infrastructure, water facilities, this is not only an attack on objects or networks. It is an attack on judgment, on endurance, on the ability to think clearly. At the same time, Russia is launching information campaigns designed to amplify fear and doubt, spreading messages that there will be food shortages, that the system is about to collapse, that the government has no evacuation plan, that people are being abandoned.

Now imagine hearing these messages when you have children, when you are sitting in an unheated apartment and trying to decide whether to stay or to leave. Imagine how this sounds when you are a soldier at the frontline, holding your position, knowing that your family is freezing at home. This is cognitive warfare. And it works only if society begins to fracture from the inside.

This is why modern wars are no longer primarily about governments fighting governments or armies fighting armies. They are about societies being targeted as a whole. They aim to exhaust resilience, fragment communities, and create a sense that resistance is pointless. No army, no matter how capable, can withstand this pressure if the society behind it is passive, divided, or psychologically overwhelmed.

Ukraine continues to resist not because it is stronger in resources, but because society – imperfect, tired, and traumatized – has not collapsed. That resilience did not emerge by accident, and it was never purely military.

At the same time, hybrid warfare evolves faster than most of our institutions are designed to respond. The rate of change is relentless. One day the pressure is cyber, the next it is energy, then migration,, then legitimacy, then trust in elections, then trust in media. There is no clear sequence, and there is no pause button. Systems built only for stability struggle when faced with constant transformation.

This is why total defence today cannot be understood only as preparedness or protection. It is about the ability to adapt while under attack, to manage change while being targeted, and to integrate technological advances without losing coherence. It is as much about governance and leadership as it is about capabilities.

The idea of a whole-of-society approach is therefore not a slogan. It is a necessity. In Ukraine, teachers became communicators, mayors became crisis managers, journalists became part of national resilience, tech companies turned into elements of defence infrastructure, and volunteers often closed gaps faster than formal institutions could. This was not perfect coordination, but it was shared responsibility, and that shared responsibility made the difference.

Resilience cannot be outsourced. It cannot be centralized into a single institution. Trust cannot be commanded. It has to be cultivated long before a crisis begins, or societies will pay a much higher price when pressure arrives.

In this environment, leadership becomes the decisive terrain. Not leadership as control, but leadership as sense-making — the ability to provide direction when information is incomplete, to maintain moral clarity when choices are painful, and to act with speed when certainty is impossible. In Ukraine, leadership often meant saying: we do not have all the answers yet, but we are here; this is hard, but this is why it matters; we will adapt again, just as we adapted yesterday.

Cognitive warfare punishes silence and hesitation. It exploits fragmentation. What it struggles to defeat is coherence, presence, and meaning. And this applies not only to governments, but also to media, industry, civil society, and technological leaders. In hybrid war, everyone shapes the cognitive environment, whether intentionally or not.

Ukraine is not an exception. It is a preview. What is being tested on us will appear elsewhere – against infrastructure, against elections, against social cohesion, against trust in institutions. The real question is not whether this pressure will come, but how prepared societies will be when it does.

Total defence in the twenty-first century is not only about defending territory. It is about governing transformation under attack, and about ensuring that societies remain capable of making, values-based decisions even under conditions of fear and uncertainty.

So as you begin this day, discussing total defence and resilience, I invite you to keep one image in mind: a dark city, a freezing apartment, a phone with little battery left, and a message saying, “It’s hopeless.” And then remember that despite all of this, people do not surrender.

That is what cognitive warfare tries to break.

And that is what whole-of-society defence exists to protect.

Thank you.

#cognitiveWar #DigitalResiliens #English #hybridWar #Hybridkrig #Svenska #Ukraina #Ukraine
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
  • Copy link
  • Flag this post
  • Block
Carl Heath
Carl Heath
@blog@carlheath.se  ·  activity timestamp last month

Den ryska skuggflottans sista seglats?

https://www.youtube.com/watch?v=jaUwiZdbXuM

Caolan Robertson hyrde en båt på Lesbos. Det tog dagar att hitta någon som vågade ta honom ut på vattnet. Fiskare tackade nej. Kaptener sa att det var för farligt. En varnade honom direkt. Om ryssarna på ön fick reda på att han hjälpt till att exponera handeln kunde hans båt brännas upp.

Det säger något om hur djupt det ryska inflytandet sträcker sig, även på en liten grekisk ö i Medelhavet. Till slut hittade han någon. Ansiktet suddat, namnet hemligt.

I filmen ovan ser vi vad de fann där ute. Sanktionerade ryska tankfartyg som passerar bara några kilometer från stränderna där européer semestrar. Olja som pumpas över från ett fartyg till ett annat mitt på öppet hav, en teknik för att dölja ursprunget. Robertson intervjuar Bill Browder, finansmannen som ägnat år åt att exponera Kremls ekonomiska nätverk, om varför sanktionerna misslyckats. Han talar med EU:s ambassadör i Ukraina om varför Europa agerat så långsamt. Hon medger att byråkrati och interna motsättningar blivit hinder.

Det är den sortens journalistik som gör det abstrakta konkret, som visar vad som faktiskt pågår på de vatten vi delar. Jag rekommenderar varmt att se den.

Så vad är egentligen skuggflottan?

Sedan västvärlden införde sanktioner 2022 har Moskva byggt upp ett parallellt sjöfartssystem. Idén var att strypa de oljeintäkter som finansierar kriget. Istället började Ryssland köpa gamla tankfartyg från hela världen. Från 400 till 600 fartyg före invasionen har flottan vuxit till nästan 1 900, tio procent av världens tankerkapacitet. Dessa fartyg transporterar nu åttio procent av Rysslands sjöburna oljeexport.

Systemet fungerar genom att dölja. Fartyg byter flagg under resan. Ägande försvinner i skalbolag. Positioneringssystem stängs av eller sänder falska positioner. Olja pumpas mellan fartyg på öppet hav. När lasten når sin destination är ursprunget omöjligt att spåra.

9,4 miljarder dollar i extra intäkter under 2024, enligt Kyiv School of Economics. Det är pengar som blir missiler mot Kyiv, drönare mot Charkiv, artillerigranater i Donbas. Blodomloppet i Rysslands krigsekonomi.

Fartygen är gamla. Ofta 20 till 25 år, långt över de 15 år då seriösa rederier pensionerar sina tankrar. Efter 25 år skrotas fartyg normalt helt. Men skuggflottans tankrar kan inte skrotas genom konventionella kanaler, de skulle identifieras. Så de fortsätter segla, årtionde efter årtionde, med åldrande skrov och utsliten utrustning. Två tredjedelar saknar erkänd försäkring. Om de havererar faller kostnaden på kustnationer och europeiska skattebetalare.

I december 2024 blev hotet verklighet.

Två ryska tankfartyg, båda över 50 år gamla och ursprungligen byggda för flodtrafik, bröts sönder i en storm i Kertjsundet. 4 000 ton tjock eldningsolja spilldes ut i Svarta havet. Föroreningarna spred sig hundratals kilometer längs kusten. De kunde ses från rymden. Tusentals sjöfåglar dog, doppade i den klibbiga oljan. Putin kallade det en av de allvarligaste miljöutmaningarna Ryssland ställts inför på årtionden.

Men det handlar inte bara om miljö. Tankfartyget Eagle S misstänks ha skadat undervattenskablar mellan Finland och Estland. Ett annat fartyg stoppades utanför Frankrike, misstänkt som startplats för drönare som tvingade danska flygplatser att stänga.

Skuggflottan är inte bara ett ekonomiskt verktyg. Den har blivit en plattform för hybridkrigföring.

Men nu har något förändrats.

Ukraina attackerar skuggflottsfartyg med drönare. Inte bara i Svarta havet utan sedan december även i Medelhavet, över 2 000 kilometer från ukrainskt territorium. Minst sex fartyg har satts ur funktion sedan november. Försäkringspremier stiger kraftigt. Fartyg ändrar sina rutter och håller sig nära turkisk kust i hopp om att undvika attacker. Det som tidigare var riskfritt har plötsligt blivit farligt.

Den 7 januari 2026 bordade amerikanska Navy SEALs tankern Marinera i Nordatlanten. Jakten hade pågått i veckor. Fartyget hade försökt fly genom att byta namn och måla en rysk flagg på skrovet mitt på havet. Moskva skickade örlogsfartyg för att eskortera tankern. De anlände för sent. Första gången i modern historia som USA beslagtog ett ryskflaggat fartyg på öppet hav.

Robertson avslutar sin film med en fråga. Kan detta vara början på slutet?

Journalisten Richard Holmes, som i åratal bevakat skuggflottan för tidningen The i, säger att den senaste veckan är den mest betydelsefulla sedan invasionen inleddes. Den parallella sjöfartsinfrastruktur som Moskva byggt för att kringgå sanktioner är inte längre oantastlig.

Tre ryska skuggflottsfartyg passerar genom svenska vatten varje dag, på väg till och från Östersjöhamnarna. Det som händer på Medelhavet och i Nordatlanten angår oss. Ett haveri i Finska viken eller Danska sundet skulle drabba våra kuster.

Se filmen. Den visar vad som pågår alldeles utanför våra stränder, och varför det äntligen kanske håller på att förändras.

#DigitalResiliens #Ryssland #skuggflottan #Svenska #Ukraina
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
  • Copy link
  • Flag this post
  • Block
Børge
Børge
@forteller@tutoteket.no  ·  activity timestamp 2 months ago

Tenk om alt arealet vi i dag bruker på å fortelle hverandre at vi ikke er gode nok som vi er, og vi trenger å kaste bort penger på å bruke opp verdens ressurser enda raskere på enda mer dritt vi ikke trenger (aka reklame) heller ble brukt til å vise kunst, som noen har lagt sjela si ned i å lage, og kan gi folk gode følelser og tankevekkende opplevelser isteden

https://www.tog24.no/kunst-krig-og-kjaerlighet-til-et-land-kan-finnes-pa-en-stasjon-naer-deg/

#reklame #KORO #kunst #BaneNOR #Ukraina #NorskTut

Marianne Johansen har postet et bilde av et fotografi hengt opp på en stor flate ved Oslo S sin sideinngang. Fotoet viser to kvinner med hår nesten ned til bakken, som står tett inntil hverandre. I bakgrunnen er det flere togvogner og spor.

Hun skriver: 
Oslo sentralstasjon: Et bilde som gjorde skikkelig inntrykk på meg da jeg kom gående. Så visuelt vakkert. Jeg tenkte «Sisterhood» da jeg så det. Måtte bare stoppe opp og ta et bilde av det. Og nå da jeg hoppet på toget måtte jeg bare google litt for å finne ut mer: solidaritetsgalleri i regi av Bane NOR eiendom. Den ukrainske fotokunstneren Julie Poly stiller ut bilder som viser hvor viktig togene er for et krigsherjet Ukraina 🇺🇦 
Well done Bane NOR 👏 Og så flott det er med kunst i det offentlige rom! 🌟
Marianne Johansen har postet et bilde av et fotografi hengt opp på en stor flate ved Oslo S sin sideinngang. Fotoet viser to kvinner med hår nesten ned til bakken, som står tett inntil hverandre. I bakgrunnen er det flere togvogner og spor. Hun skriver: Oslo sentralstasjon: Et bilde som gjorde skikkelig inntrykk på meg da jeg kom gående. Så visuelt vakkert. Jeg tenkte «Sisterhood» da jeg så det. Måtte bare stoppe opp og ta et bilde av det. Og nå da jeg hoppet på toget måtte jeg bare google litt for å finne ut mer: solidaritetsgalleri i regi av Bane NOR eiendom. Den ukrainske fotokunstneren Julie Poly stiller ut bilder som viser hvor viktig togene er for et krigsherjet Ukraina 🇺🇦 Well done Bane NOR 👏 Og så flott det er med kunst i det offentlige rom! 🌟
Marianne Johansen har postet et bilde av et fotografi hengt opp på en stor flate ved Oslo S sin sideinngang. Fotoet viser to kvinner med hår nesten ned til bakken, som står tett inntil hverandre. I bakgrunnen er det flere togvogner og spor. Hun skriver: Oslo sentralstasjon: Et bilde som gjorde skikkelig inntrykk på meg da jeg kom gående. Så visuelt vakkert. Jeg tenkte «Sisterhood» da jeg så det. Måtte bare stoppe opp og ta et bilde av det. Og nå da jeg hoppet på toget måtte jeg bare google litt for å finne ut mer: solidaritetsgalleri i regi av Bane NOR eiendom. Den ukrainske fotokunstneren Julie Poly stiller ut bilder som viser hvor viktig togene er for et krigsherjet Ukraina 🇺🇦 Well done Bane NOR 👏 Og så flott det er med kunst i det offentlige rom! 🌟
Tog24.no

Kunst, krig og kjærlighet til et land, kan finnes på en stasjon nær deg - Tog24.no

Oslo S blir i sommer porten til flere solidaritetsgallerier i regi av Bane NOR eiendom. Den ukrainske fotokunstneren Julie Poly stiller ut bilder som viser […]
  • Copy link
  • Flag this post
  • Block

bonfire.cafe

A space for Bonfire maintainers and contributors to communicate

bonfire.cafe: About · Code of conduct · Privacy · Users · Instances
Bonfire social · 1.0.2-alpha.22 no JS en
Automatic federation enabled
Log in
  • Explore
  • About
  • Members
  • Code of Conduct