Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Är det i år Linux blir ett alternativ för fler?

Så kom dagen då jag beställde en Linuxdator till mig. En laptop från Framework med RISC V processor. Planen är att använda den som min arbetsdator. Under två decennier har val av skrivbordsdator i praktiken varit ett slags tvåpartisystem. Windows och macOS har turats om att dominera, ibland samtidigt i olika branscher, ibland med tydliga läger. Linux har funnits som den tysta motorn i bakgrunden, på servrar och i inbyggda system, oumbärlig men osynlig för de flesta användare. I år skiftar tonen. Inte tvärt, inte dramatiskt, men märkbart. Fler organisationer, utvecklarteam och myndigheter tittar på Linux som ett reellt slutanvändaralternativ. Frågan är inte om allt vänds upp och ned över en natt. Frågan är om vi nu ser början på en ny kurva som över tid förändrar vardagens datorer.

Det som förändras bär tre kännetecken. Hårdvara, mjukvara och politik. Hårdvaran blir intressant på ett nytt sätt. Utvecklingsmiljöerna i Linux har mognat och blivit påtagligt attraktiva för den som vill äga sin sina arbetsverktyg, i en tid där “software as a service” – SaaS har kommit att vara normerande. Och så har geopolitiken har klivit in i maskinrummet, särskilt i Europa, där digital självständighet väger tyngre än för bara några år sedan.

Först hårdvaran. Framework har under några år drivit en idé som låter enkel men går helt emot strömmen med ett annat synsätt på vad en laptop egentligen är. Datorn ska gå att laga, uppgradera och anpassa. Skärm, batteri, portar, tangentbord och till och med moderkort ska kunna bytas. För Linux spelar detta roll av två skäl. Det förkortar vägen mellan community och produktionsmaskin, och det gör det enklare att välja bort låsta komponenter som strular med drivrutiner. I år har dessutom ett RISC V baserat moderkort för Frameworks 13 tums chassi nått marknaden. Den är i första hand tänkt för utvecklare, men den visar ändå på ett symboliskt skifte, när inte bara mjukvaran är öppen. Själva arkitekturen under mjukvaran blir tillgänglig för experiment och förbättringar. Det är ett litet steg om man ser till volymer, men ett stort steg i en intressant riktning, som gynnar Linux eftersom öppen mjukvara, öppen hårdvara och standarder ofta mår bäst i samma ekosystem.

Sedan har vi utvecklarnas vardag. Under 00 talet vandrade många från Windows till Mac, lockade av ett välfungerande Unixbaserat system och polerad produktionskvalitet. I år syns tecken på en motrörelse. 37signals, kända för Basecamp och Ruby on Rails, har beslutat att göra Linux till sitt nya defaultsystem i företaget. De har dessutom beslutat att paketera och dela den variant av Linux de själva utvecklar och använder, kallad Omarchy, en slags remix ovanpå Arch Linux och fönsterhanteraren Hyprland. Jag är inte hemmastadd i Linux annat än på serversidan för egen del, men förstår så pass mycket att jag ser att det som 37signals har i kikaren inte är den gamla bild av Linux jag har. Det är en estetisk, tangentbordsbaserad arbetsplats som startar snabbt, håller sig uppdaterad och kan formas efter teamets behov. Företaget gör inte detta av några nostalgiska skäl, utan för att få kontroll, transparens och en friktion som leder till snabbare förbättringar. Det är också ett budskap till branschen. Om en erfaren produktorganisation väljer att arbeta så varje dag blir det svårare att avfärda Linux på skrivbordet som ett hobbyprojekt.

Arch Linux i sig fungerar här som indikator. Distributionen är byggd minimalistiskt och uppdateras löpande i stället för i stora språng. Det passar sannolikt många utvecklarteam som vill styra tempo och komponenter. I praktiken betyder det kortare steg från idé till fungerande miljö, samt snabbare vägar att backa när något bryter. Det är inte för alla, men det fyller troligtvis ett behov som tidigare täckts av macOS på utvecklarsidan.

Till så till sist politiken. Danmark har gjort digital suveränitet till ledstjärna i årets digitaliseringspolitik, och driver även frågan under det kommande halvåret som ordförandeland i EU. Digitaliseringsministeriet har påbörjat en övergång från Microsoft Office till LibreOffice i två steg och lyfter samtidigt behovet av att minska beroendet av en handfull utländska leverantörer. Riktningen pekar här mot öppen källkod och större egenmakt. Parallellt har ett antal danska komuner, där Köpenhamn går i spetsen, börjat testa alternativ och lägger grund för upphandlingar där öppna standarder premieras. Det handlar mindre om ideologi och mer om att säkra handlingsfrihet när världen rör på sig.

Tyskland ger ett andra datapunkt. Schleswig Holstein har påbörjat en flerårig migration med målet att ersätta Microsoft Office med LibreOffice och stegvis flytta från Windows till Linux för cirka trettio tusen arbetsplatser. Projektet innebär utbildning, stöd för specialsystem och en ny styrning av öppen källkod i förvaltningen. Kritiken finns och den skepsis som hörs är berättigad. Men för varje dag som passerar utan bakslag ökar sannolikheten att modellen går att skala och kopiera. Att en tysk delstat driver praktiskt genomförande gör att frågan flyttar från teori till praktik.

Sammantaget bildar hårdvaran, utvecklares förändrade möjligheter och suveränitetspolitiken ett fönster. För tio år sedan var Linux på skrivbordet antingen en kuriosa eller en livsstil. I år finns konkreta skäl som inte kräver ideologisk övertygelse. På hårdvarusidan kan du äga och laga din dator, byta moderkort, välja grafik och nätverkskort som fungerar väl med Linux. På utvecklarsidan kan du standardisera på en miljö som både går att dela i teamet och förändra när din stack förändras, och du kan bidra tillbaka när det är enklare att justera källkod än att vänta på en leverantör. I offentlig sektor finns fördelar i form av granskningsbar kod, minskad leverantörslåsning och tydligare kontroll över var data lagras och hur den rör sig mellan system.

Betydelsen av detta ska inte romantiseras. Det finns massor av bromsar och tröghet i systemet. Verksamhetssystem bundna till Windows, användarvanor som är svåra att skaka av, utbildningskostnader, tillgänglighetsfrågor och infrastruktur som under lång tid byggts kring proprietära standarder. Linux på skrivbordet kräver ett närmare förhållande till sin miljö. Man äger inte bara verktyget utan också besluten som formar verktyget. För vissa är det en vinst i produktivitet och fokus. För andra blir det en börda som stjäl tid från kärnuppgiften. Den bedömningen måste göras lokalt, inte dogmatiskt.

Ändå finns ett tydligt skifte i hur vi talar om alternativen. Värdet av kontroll och förutsägbarhet ökar i en tid när affärsmodeller och licenser byter villkor snabbare än förr. Värdet av insyn ökar när säkerhetskrav skärps och försörjningskedjor störs. Värdet av gemenskap ökar när verktyg utvecklas i öppna projekt som kan förgrena sig vid behov. Linux råkar vara den plats där dessa värden konvergerar. Det betyder inte att alla ska gå samma väg. Det betyder att fler kan göra det, av rationella skäl, och det är nytt.

Om detta är början på en större rörelse eller en större parentes avgörs inte av rubriker under 2025 utan kommer att ses i praktiken över kommande år. Det som talar för en trend är att drivkrafterna är oberoende av varandra. Hårdvara som går att äga och reparera behövs av miljöskäl och kostnadsskäl. Utvecklare som vill ha snabb återkoppling i sina verktyg gynnas av miljöer de kan forma helt själva. Offentlig sektor som vill kunna agera när geopolitiken skakar gynnas av öppna standarder. Var och en av dessa linjer kan fortsätta driva på utan att de andra bär allt. När alla tre pekar åt samma håll blir det svårare att hävda att vi bara ser en fluga.

Kanske är det klokare att inte tala om året för Linux utan om årtiondet för valmöjlighet. Windows och macOS kommer att förbli starka. De kommer att vara rätt val för många. Men Linux på skrivbordet har i år tagit några steg över en psykologisk tröskel. Det ser inte längre ut som ett sidospår, utan som ett alternativ som kan väljas av nytta, inte av trots. Om vi om några år upplever att det var här kurvan vände är det troligen för att fler organisationer vågade göra som de alltid gör när verktygen förändras. De testar, mäter, väljer och justerar. Precis så ser verklig förflyttning ut.

Läs mer:

37signals om Linux på Framework

All in on Omarchy at 37signals.

Arch Linux

Danish government agency to ditch Microsoft software in push for digital independence

It is the year of Linux at least for Denmark

Updates on Schleswig Holstein moving to LibreOffice

Germany’s northernmost state ditches Windows

Framework Laptop expands beyond x86 with first ever RISC V motherboard

RISC V mainboard for Framework Laptop 13 is now available

#DigitalResiliens #Innovation #Svenska

Är det i år Linux blir ett alternativ för fler?

Så kom dagen då jag beställde en Linuxdator till mig. En laptop från Framework med RISC V processor. Planen är att använda den som min arbetsdator. Under två decennier har val av skrivbordsdator i praktiken varit ett slags tvåpartisystem. Windows och macOS har turats om att dominera, ibland samtidigt i olika branscher, ibland med tydliga läger. Linux har funnits som den tysta motorn i bakgrunden, på servrar och i inbyggda system, oumbärlig men osynlig för de flesta användare. I år skiftar tonen. Inte tvärt, inte dramatiskt, men märkbart. Fler organisationer, utvecklarteam och myndigheter tittar på Linux som ett reellt slutanvändaralternativ. Frågan är inte om allt vänds upp och ned över en natt. Frågan är om vi nu ser början på en ny kurva som över tid förändrar vardagens datorer.

Det som förändras bär tre kännetecken. Hårdvara, mjukvara och politik. Hårdvaran blir intressant på ett nytt sätt. Utvecklingsmiljöerna i Linux har mognat och blivit påtagligt attraktiva för den som vill äga sin sina arbetsverktyg, i en tid där “software as a service” – SaaS har kommit att vara normerande. Och så har geopolitiken har klivit in i maskinrummet, särskilt i Europa, där digital självständighet väger tyngre än för bara några år sedan.

Först hårdvaran. Framework har under några år drivit en idé som låter enkel men går helt emot strömmen med ett annat synsätt på vad en laptop egentligen är. Datorn ska gå att laga, uppgradera och anpassa. Skärm, batteri, portar, tangentbord och till och med moderkort ska kunna bytas. För Linux spelar detta roll av två skäl. Det förkortar vägen mellan community och produktionsmaskin, och det gör det enklare att välja bort låsta komponenter som strular med drivrutiner. I år har dessutom ett RISC V baserat moderkort för Frameworks 13 tums chassi nått marknaden. Den är i första hand tänkt för utvecklare, men den visar ändå på ett symboliskt skifte, när inte bara mjukvaran är öppen. Själva arkitekturen under mjukvaran blir tillgänglig för experiment och förbättringar. Det är ett litet steg om man ser till volymer, men ett stort steg i en intressant riktning, som gynnar Linux eftersom öppen mjukvara, öppen hårdvara och standarder ofta mår bäst i samma ekosystem.

Sedan har vi utvecklarnas vardag. Under 00 talet vandrade många från Windows till Mac, lockade av ett välfungerande Unixbaserat system och polerad produktionskvalitet. I år syns tecken på en motrörelse. 37signals, kända för Basecamp och Ruby on Rails, har beslutat att göra Linux till sitt nya defaultsystem i företaget. De har dessutom beslutat att paketera och dela den variant av Linux de själva utvecklar och använder, kallad Omarchy, en slags remix ovanpå Arch Linux och fönsterhanteraren Hyprland. Jag är inte hemmastadd i Linux annat än på serversidan för egen del, men förstår så pass mycket att jag ser att det som 37signals har i kikaren inte är den gamla bild av Linux jag har. Det är en estetisk, tangentbordsbaserad arbetsplats som startar snabbt, håller sig uppdaterad och kan formas efter teamets behov. Företaget gör inte detta av några nostalgiska skäl, utan för att få kontroll, transparens och en friktion som leder till snabbare förbättringar. Det är också ett budskap till branschen. Om en erfaren produktorganisation väljer att arbeta så varje dag blir det svårare att avfärda Linux på skrivbordet som ett hobbyprojekt.

Arch Linux i sig fungerar här som indikator. Distributionen är byggd minimalistiskt och uppdateras löpande i stället för i stora språng. Det passar sannolikt många utvecklarteam som vill styra tempo och komponenter. I praktiken betyder det kortare steg från idé till fungerande miljö, samt snabbare vägar att backa när något bryter. Det är inte för alla, men det fyller troligtvis ett behov som tidigare täckts av macOS på utvecklarsidan.

Till så till sist politiken. Danmark har gjort digital suveränitet till ledstjärna i årets digitaliseringspolitik, och driver även frågan under det kommande halvåret som ordförandeland i EU. Digitaliseringsministeriet har påbörjat en övergång från Microsoft Office till LibreOffice i två steg och lyfter samtidigt behovet av att minska beroendet av en handfull utländska leverantörer. Riktningen pekar här mot öppen källkod och större egenmakt. Parallellt har ett antal danska komuner, där Köpenhamn går i spetsen, börjat testa alternativ och lägger grund för upphandlingar där öppna standarder premieras. Det handlar mindre om ideologi och mer om att säkra handlingsfrihet när världen rör på sig.

Tyskland ger ett andra datapunkt. Schleswig Holstein har påbörjat en flerårig migration med målet att ersätta Microsoft Office med LibreOffice och stegvis flytta från Windows till Linux för cirka trettio tusen arbetsplatser. Projektet innebär utbildning, stöd för specialsystem och en ny styrning av öppen källkod i förvaltningen. Kritiken finns och den skepsis som hörs är berättigad. Men för varje dag som passerar utan bakslag ökar sannolikheten att modellen går att skala och kopiera. Att en tysk delstat driver praktiskt genomförande gör att frågan flyttar från teori till praktik.

Sammantaget bildar hårdvaran, utvecklares förändrade möjligheter och suveränitetspolitiken ett fönster. För tio år sedan var Linux på skrivbordet antingen en kuriosa eller en livsstil. I år finns konkreta skäl som inte kräver ideologisk övertygelse. På hårdvarusidan kan du äga och laga din dator, byta moderkort, välja grafik och nätverkskort som fungerar väl med Linux. På utvecklarsidan kan du standardisera på en miljö som både går att dela i teamet och förändra när din stack förändras, och du kan bidra tillbaka när det är enklare att justera källkod än att vänta på en leverantör. I offentlig sektor finns fördelar i form av granskningsbar kod, minskad leverantörslåsning och tydligare kontroll över var data lagras och hur den rör sig mellan system.

Betydelsen av detta ska inte romantiseras. Det finns massor av bromsar och tröghet i systemet. Verksamhetssystem bundna till Windows, användarvanor som är svåra att skaka av, utbildningskostnader, tillgänglighetsfrågor och infrastruktur som under lång tid byggts kring proprietära standarder. Linux på skrivbordet kräver ett närmare förhållande till sin miljö. Man äger inte bara verktyget utan också besluten som formar verktyget. För vissa är det en vinst i produktivitet och fokus. För andra blir det en börda som stjäl tid från kärnuppgiften. Den bedömningen måste göras lokalt, inte dogmatiskt.

Ändå finns ett tydligt skifte i hur vi talar om alternativen. Värdet av kontroll och förutsägbarhet ökar i en tid när affärsmodeller och licenser byter villkor snabbare än förr. Värdet av insyn ökar när säkerhetskrav skärps och försörjningskedjor störs. Värdet av gemenskap ökar när verktyg utvecklas i öppna projekt som kan förgrena sig vid behov. Linux råkar vara den plats där dessa värden konvergerar. Det betyder inte att alla ska gå samma väg. Det betyder att fler kan göra det, av rationella skäl, och det är nytt.

Om detta är början på en större rörelse eller en större parentes avgörs inte av rubriker under 2025 utan kommer att ses i praktiken över kommande år. Det som talar för en trend är att drivkrafterna är oberoende av varandra. Hårdvara som går att äga och reparera behövs av miljöskäl och kostnadsskäl. Utvecklare som vill ha snabb återkoppling i sina verktyg gynnas av miljöer de kan forma helt själva. Offentlig sektor som vill kunna agera när geopolitiken skakar gynnas av öppna standarder. Var och en av dessa linjer kan fortsätta driva på utan att de andra bär allt. När alla tre pekar åt samma håll blir det svårare att hävda att vi bara ser en fluga.

Kanske är det klokare att inte tala om året för Linux utan om årtiondet för valmöjlighet. Windows och macOS kommer att förbli starka. De kommer att vara rätt val för många. Men Linux på skrivbordet har i år tagit några steg över en psykologisk tröskel. Det ser inte längre ut som ett sidospår, utan som ett alternativ som kan väljas av nytta, inte av trots. Om vi om några år upplever att det var här kurvan vände är det troligen för att fler organisationer vågade göra som de alltid gör när verktygen förändras. De testar, mäter, väljer och justerar. Precis så ser verklig förflyttning ut.

Läs mer:

37signals om Linux på Framework

All in on Omarchy at 37signals.

Arch Linux

Danish government agency to ditch Microsoft software in push for digital independence

It is the year of Linux at least for Denmark

Updates on Schleswig Holstein moving to LibreOffice

Germany’s northernmost state ditches Windows

Framework Laptop expands beyond x86 with first ever RISC V motherboard

RISC V mainboard for Framework Laptop 13 is now available

#DigitalResiliens #Innovation #Svenska