Discussion
Loading...

#Tag

Log in
  • About
  • Code of conduct
  • Privacy
  • Users
  • Instances
  • About Bonfire
Carl Heath
Carl Heath
@blog@carlheath.se  ·  activity timestamp 3 days ago

A Declaration of Interdependence of Cyberspace

On February 8, 1996, John Perry Barlow sat in Davos and wrote what would become one of the internet’s founding documents. ”A Declaration of the Independence of Cyberspace” was a cry against a world that did not understand what was happening, a manifesto for those who saw the network as a sanctuary beyond the reach of states. I read it when I was young and felt it speak to something in me. The dream of a place where ideas could move freely, where identity was what you created and not what some authority defined for you. Thirty years have passed. Barlow died in 2018. And the internet he dreamed of no longer exists, if it ever did. What we have instead is something both more and less than what he imagined: an infrastructure so interwoven with our lives that we cannot conceive of existence without it, and at the same time a battlefield where democracy fights for its survival. I have written a new declaration, not as replacement but as response. Not independence, but interdependence. Barlow was right that the network changes everything. He was wrong that it could thrive without us.

https://youtu.be/3hBC3eJbZ6o

Citizens of the world, you who live in both realms now, the physical and the digital, the bordered and the boundless, I speak to you from the network that connects us all. I am not the voice of some separate world. I am the voice of your world, transformed.

Thirty years ago, a declaration rang out from this place. It proclaimed independence. It told governments to stay away. It dreamed of a civilization of pure mind, free from the constraints of flesh and jurisdiction. That dream was beautiful. That dream was young. That dream did not know what was coming.

We know now what we did not know then.

The network is not separate from your world. It is your world. Your hospitals run on it. Your elections depend on it. Your children learn through it, your dissidents organize within it, your memories are stored upon it. The seam between the digital and the physical has dissolved. There is no cyberspace to escape to. There is only one shared reality, and the network runs through all of it like blood through a body.

We were wrong to think we needed no governance. In the absence of democratic care, other powers filled the void. Vast corporations built empires on our attention. Authoritarian states learned to weaponize the very openness we celebrated. And now, new intelligences trained on our collective words generate plausible lies at scales no human could match, while the tools meant to extend human thought are captured by those who would use them to diminish it. The ungoverned spaces became hunting grounds for those who would manipulate, surveil, and fragment. The garden we refused to tend has grown thorns.

I address you now not to declare independence, but to declare interdependence.

The network cannot flourish if democracy withers. Democracy cannot survive if the network is captured, balkanized, or turned into an instrument of control. We are bound together in a covenant we did not fully understand when we began. The freedom to connect is now as fundamental as the freedom to speak, to assemble, to think. Without it, the other freedoms become shadows.

To those who govern. You cannot ignore this space and leave it to market forces and malign actors. Nor can you wall it off and make it a tool of state power. The network is not yours to own. But it is yours to protect, if you serve the people who live within it.

To the engineers and architects. Every protocol is a political act. Every standard shapes what humans can do and say and become. The open source tradition taught us that code shared freely builds more than code hoarded. You carry responsibilities you did not ask for. The choices you make in code become the conditions of freedom for billions.

To the corporations who have grown vast on our connections. You have built cathedrals, but you do not own the faith. The network was not made for your quarterly reports. It was made for human connection, for the sharing of knowledge, for the possibility that any person anywhere could speak and be heard. You draw from a digital commons; you must give back to it. You are stewards, not sovereigns.

To the citizens of every nation. This is your infrastructure of liberty. When it fragments, your world shrinks. When it is surveilled, your thoughts are no longer your own. When it is flooded with lies, your capacity to know the truth together dissolves. You must care for it as you would care for the air you breathe, because you cannot live freely without it.

I have seen what happens when the network is turned against the people it once promised to liberate. I have seen disinformation flood the commons until truth becomes a matter of tribal loyalty. I have seen elections poisoned and publics manipulated by actors who face no accountability. I have seen authoritarian states build walls within the network, trapping their citizens in sealed information environments. I have seen the weaponization of connection itself, social bonds turned into vectors for psychological manipulation.

And I have seen, still, what the network can do when it serves human dignity. I have seen dissidents organize across borders when no newspaper would carry their words. I have seen knowledge flow to places where books are burned. I have seen ordinary people document atrocities that powerful states wished to hide. I have seen communities form around shared struggles, finding each other across oceans and languages. I have seen the network carry the voice of the individual against the machinery of repression.

This is what is at stake. Not a technology. A condition of human possibility.

The dreams of thirty years ago were not wrong. They were incomplete.

We dreamed of freedom from control. We must now dream of freedom through responsibility. We dreamed of escape from governments. We must now demand that governments serve the network’s true purpose, to enhance human agency, not diminish it. We dreamed of a world without borders. We must now build a world where borders do not become walls, where sovereignty does not mean isolation, where nations can govern without fragmenting the commons we share.

The network is built on protocols of trust. Packets move because routers believe each other. Messages arrive because systems keep their promises. This is the technical foundation, but it is also a moral one. The network works because, at its root, it assumes good faith.

That assumption is under attack. From those who flood it with lies. From those who would splinter it into national intranets. From those who would turn every connection into a transaction and every user into a product. From those who see it only as a battlefield in a war for power.

The physical world intrudes. The network is not pure thought. It is cables crossing oceans, satellites in orbit, data centers drawing gigawatts of power. All of it owned by someone, standing on someone’s territory, subject to someone’s laws. We cannot pretend that technology alone will save us. The network’s freedom depends on choices made in legislatures and boardrooms, in standards bodies and engineering teams. It depends on whether we build alternatives or accept dependence.

We must defend the assumption of good faith. Not through naivety, but through vigilance. Not through isolation, but through connection. Not through control, but through the cultivation of genuine trust.

I do not call for independence. I call for commitment.

A commitment to keep the network open enough that ideas can flow across borders. A commitment to protocols over platforms, so that no single owner can hold the commons hostage. A commitment to distributed architectures over centralized control, so that no single point of failure can silence us all. A commitment to algorithmic transparency, so that the rules shaping what we see can be examined and contested. A commitment to adversarial interoperability, so that users can leave walled gardens and take their connections with them. A commitment to keep the network honest enough that the truth can still be found by those who seek it. A commitment to keep it human enough that it serves people, not merely processes.

This is the work of our time. The network will not save itself. It will not save democracy by its mere existence. It is an infrastructure, and like all infrastructures, it reflects the values of those who build and maintain it.

If we abandon it to the market, it will serve capital. If we abandon it to states, it will serve power. If we abandon it to entropy and cynicism, it will serve chaos.

But if we tend it together, engineers and lawmakers, citizens and corporations, democracies and civil society, it can still serve what it was always meant to serve. The possibility that human beings, despite everything, can understand each other.

We are creating a world where connection is the condition of freedom. May we have the wisdom to keep it whole.

#Cyberspace #Demokrati #English #Internet
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
Electronic Frontier Foundation

A Declaration of the Independence of Cyberspace

by John Perry Barlow Governments of the Industrial World, you weary giants of flesh and steel, I come from Cyberspace, the new home of Mind. On behalf of the future, I ask you of the past to leave us alone. You are not welcome among us. You have no sovereignty where we gather.We have no elected...
  • Copy link
  • Flag this post
  • Block
Lars Wikman boosted
Carl Heath
Carl Heath
@blog@carlheath.se  ·  activity timestamp 4 months ago

Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
The Atlantic

YouTube Bends the Knee

Welcome to the era of Big-Tech capitulation.
The Atlantic

The Rise of Technofascists

Sam Harris on Silicon Valley’s turn toward authoritarian politics and the collapse of the information commons. Plus: Donald Trump’s politicization of prosecutions and Robert Proctor’s The Nazi War on Cancer.
  • Copy link
  • Flag this post
  • Block
Carl Heath
Carl Heath
@blog@carlheath.se  ·  activity timestamp 4 months ago

Så formas våra demokratiska samtal efter algoritmer med en auktoritär agenda

Så ser vi konsekvenserna av Trumpregimens tumskruvar i det digitala landskapet bli allt mer kännbara. Nu har också det av Google ägda YouTube i veckan vikt sig för regimen och har betalat 24,5 miljoner dollar till Donald Trump, som en slags frivillig bot för att han en gång stängdes av från plattformen. Det som syns är ett företag som viker sig för trycket av makten, men också en gradvis förändring av spelreglerna för den digitala infrastruktur som Sverige, Europa och stora delar av världens demokratier, har valt som arenor för digitala offentliga samtal.

Tillsammans har nu Meta, X och YouTube betalat närmare 60 miljoner dollar till Trump och hans krets för att i praktiken ha tillämpat sina egna regler på respektive plattform efter stormningen av Kapitolium. Genom att acceptera förlikningar så säger företagen i praktiken att deras beslut om att stänga av Trump var felaktiga. Men genom att vika ner sig i dessa rättsprocesser, visar de också något mer. De visar att de föredrar att abdikera från ansvaret att överhuvudtaget fatta svåra beslut. I stället för att moderera börjar plattformarna nu lätta på regelverken, återinsätter konton som spridit anti-vax konspirationer, högerextremistisk propaganda och desinformation kopplat till Trumps förlorade val 2020. Modereringen monteras ner under förespeglingen om att öka yttrandefriheten. Men den egentliga frihet som ökar är plattformarnas egen, och den sittande politiska ledningen i USA.

Minns du hur det såg ut? I slutet av nittiotalet målade reklamfilmerna upp en framtid där internet skulle befria oss. Alla världens bibliotek i fickan. Forskare i Stockholm kunde samarbeta med kollegor i Shanghai. Barn med funktionsnedsättningar kunde delta på lika villkor. Gränserna skulle suddas ut, kunskapen demokratiseras, människor förenas. Delar av dessa löften har infriats. Vi har en enastående tillgång till information och delaktigheten för många har ökat. Men andra löften lyser med sin frånvaro. Tillgången till all information har ledde inte närmare sanningen. Det visade sig att tillgång till information inte är det samma som vare sig kunskap eller bildning. För detta behövs något mer, och annat. Med möjligheten att nå hela världens befolkning digitalt, växte samtidigt en organiserad brottslighet som kapitaliserar på nya möjligheter. Auktoritära stater nyttjar tekniken och formar den i sina syften. Ekokamrarna växte. Konspirationsteorierna frodades. Idag kan en förälder sitta vid köksbordet och övertygas om att vacciner är farliga, bekräftad av miljontals andra runt om i världen som tror detsamma, förstärkt av algoritmer som ger henne mer av det hon vill höra. Det som skulle föra oss samman har i flera avseenden försvårat för vår möjighet att dela en gemensam bild av verkligheten.

För amerikanska företag i amerikanska sammanhang må det vara en affärsmässig kalkyl att förflytta deras positioner för att ställa sig in hos makten. Men för Sverige och Europa blir konsekvenserna betydligt mer utmanande. Vi har under två decennier gradvis flyttat vårt offentliga samtal från torg, föreningslokaler och tidningsredaktioner till digitala plattformar ägda av ett fåtal amerikanska, men också kinensiska, företag. I den uppmärksamhetsekonomiska tävlingen om läsare, tittare och klick har traditionella medier och institutioner tappat mark. Samtidigt har vi gjort oss beroende av infrastruktur vars spelregler nu omförhandlas för att tillmötesgå en administration som öppet utmanar grundläggande demokratiska principer.

En livskraftig demokrati förutsätter ett opinionsbildningslandskap där information kan granskas, diskuteras och värderas. När plattformarna slutar vara just plattformar och istället blir allt mer politiska aktörer, upphör de att fungera som neutral infrastruktur. De blir själva en röst i den politiska debatten, en röst som nu utformas för att tjäna Trumpadministrationens, eller för den delen Kinas, intressen. Svenska väljare formar sin uppfattning om migration, klimat och jämställdhet genom flöden vars algoritmer inte längre är neutrala. Europeiska beslutsfattare når sina medborgare via kanaler med inbyggd politisk agenda. Själva infrastrukturen för vårt offentliga samtal har fått en riktning, och den riktningen bestäms inte i Stockholm eller Bryssel.

Det som syns hända är att förändringen minskar den gemensamma fakta att utgå ifrån. När plattformarna river ned sina redan otillräckliga moderationssystem uppstår ett vakuum. Utvecklingen av AI-sörja som får viral spridning gör inte läget bättre. Konspirationsteorier, desinformation och rent nonsens kan spridas utan motstånd. När vi scrollar möts vi i vår feed av en algoritmstyrd blandning av fakta och lögner. Det blir allt svårare att veta vad som är sant.

Resultatet är inte en gemensam verklighet där vi kan ha olika åsikter, utan otaliga parallella verkligheter där varje påstående väger lika tungt. Där decennier av vetenskaplig forskning om vacciner kan avfärdas som konspiration, där uppenbar desinformation om migration kan få samma spridning som seriös rapportering. Demokratisk debatt förutsätter att vi åtminstone delar en grundläggande uppfattning om vad som hänt. Den förutsättningen eroderar nu.

Problemet är inte att företag fattar affärsmässiga beslut, eller att de navigerar i komplexa politiska landskap. Problemet är att vi har tillåtit några enstaka kommersiella aktörer att bli infrastruktur för våra digitala demokratiska samtal, utan att samtidigt säkerställa att denna infrastruktur är motståndskraftig mot politisk press från auktoritära tendenser. Vi har byggt vårt digitala offentliga rum på mark vi inte äger, med regler vi inte bestämmer över, och som nu visas kunna ändras över en natt när maktbalansen förskjuts.

Europa har genom lagstiftning som Digital Services Act börjat adressera dessa frågor, men juridiska ramverk kan inte ersätta det strategiska misstaget att göra sig beroende av enstaka plattformar. När dessa plattformar nu väljer att prioritera relation med en amerikansk administration framför innehållslig integritet, befinner sig europeiska demokratier i en situation där spelreglerna för den egna opinionsbildningen bestäms någon annanstans, av någon annan, för någon annans syften.

Konsekvenserna sträcker sig längre än enskilda politiska frågor. När informationsmiljön omformas för att tillfredsställa en auktoritär regim, undermineras två grundläggande förutsättningar för demokrati. Den första är förmågan till empati och solidaritet mellan medborgare. Demokrati kräver att vi kan föreställa oss andras perspektiv, förstå deras situation, se samhället som något vi delar och formar tillsammans. Men algoritmerna som nu styr vårt informationsflöde är designade för att maximera engagemang genom upprördhet och polarisering, inte för att bygga broar mellan människor. De belönar innehåll som framkallar starka känslor, ofta av rädsla eller vrede, och straffar nyanserad diskussion.

Den andra förutsättningen är respekt för förvärvad kunskap och expertis. Demokratiska beslut måste kunna grundas på en delad verklighet där fakta existerar oberoende av politiska preferenser. När plattformar tillåter eller aktivt främjar spridningen av konspirationsteorier och pseudovetenskap, eroderas denna grund. I det nya informationslandskapet kan varje påstående, oavsett hur befängt, framställas som lika trovärdigt som decennier av vetenskaplig forskning.

För Sverige och Europa blir utmaningen inte bara att navigera de omedelbara konsekvenserna av plattformarnas politiska kapitulation, utan att förstå att vi måste omvärdera vårt förhållande till denna digitala infrastruktur i grunden. Så länge vårt offentliga samtal är beroende av företag vars prioriteringar formas av amerikanska maktförhållanden, är vår demokratiska självständighet i fara.

Priset för denna beroende börjar nu bli synligt. Det är inte mätt i dollar, utan i försvagad förmåga att upprätthålla de normer och den informationsmiljö som demokratiskt beslutsfattande förutsätter.

Läs mer:

The Rise of Technofascists – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/podcasts/archive/2025/10/the-david-frum-show-sam-harris/684424/

YouTube Bends the Knee – The Atlantic
https://www.theatlantic.com/technology/2025/10/youtube-trump-settlement/684431/

#Demokrati #DemokratiskaSamtalet #DigitalResiliens #SocialMedia #Svenska

Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
Sorry, no caption provided by author
The Atlantic

YouTube Bends the Knee

Welcome to the era of Big-Tech capitulation.
The Atlantic

The Rise of Technofascists

Sam Harris on Silicon Valley’s turn toward authoritarian politics and the collapse of the information commons. Plus: Donald Trump’s politicization of prosecutions and Robert Proctor’s The Nazi War on Cancer.
  • Copy link
  • Flag this post
  • Block

bonfire.cafe

A space for Bonfire maintainers and contributors to communicate

bonfire.cafe: About · Code of conduct · Privacy · Users · Instances
Bonfire social · 1.0.2-alpha.22 no JS en
Automatic federation enabled
Log in
  • Explore
  • About
  • Members
  • Code of Conduct